Närvaro

Jag tror inte att det går att namnge ett ögonblick eller ett datum för när de första orden leddes från huvudet genom handen för att antecknas på ett papper. Det vore nog för ambitiöst att säga att man föds till något. I min värld förefaller det snarare som att allt bestod av ett namn, något jag behövde ropa på, kalla till mig eller helt enkelt namnge för att be det vänta på mig. Orden är en del av ett behov av att finna uttryck, att fortsätta namnge skeenden inom mig som jag inte vet hur jag annars ska ropa på, ibland än genom lyrikens språk.

Jag är född i Chile, men för länge sedan blev Sverige mitt land och Dalarna mitt landskap, där jag både hittar och går vilse. Jag är litteraturvetare och socialantropolog som en gång drömde om att bli musiker, men sen upptäckte att det var jag redan. Bor i Falun sedan alltid och hör till dem som älskar mitt arbete. Den här diktsamling kom till därför att jag inte kunde gömma den längre.

Svenskan är, liksom så många andra språk i världen, ett medel för oss människor att kommunicera med varandra. Ett språk jag älskar att upptäcka och känna mig nära. Det är i dess vågor jag seglar, och det är i dess toner jag dansar och lyssnar. Ljuden från kärleken kom till mig på svenska. Jag föddes om och om igen i dess nyanser, och jag upptäckte att svenskan kunde formas inom mig som leran i händerna på en krukmakare. Mina texter har kommit och gått med mig, och det är ett under att jag lyckats fånga dem bland de här sidorna.