Den sista FÄRJAN över BYÄLVEN

"Man behöver heller inte vara från Gillberga socken för att finna något av intresse,
och det kan vara sådant som att det ”idag krävs skepparexamen och
maskinistexamen för att få framföra färjor, även småfärjor som den vid Södra
Högsäter”, och vare sig man eller kvinna är titeln befälhavare. Eller, att fyrk varit
ett svenskt myntslag, att Kungliga automobilklubben, KAK, tog fram de första
svenska vägmärkena 1916, att bron vid Skasås, som en gång var Sveriges längsta
bro, efter att den nya bron byggdes 1993 blev Värmlands längsta, att sagan om
Frithiof och Ingeborg i flera år framfördes här, att Erik Gustaf Geijer kan
förknippas med Odenstad gård, och att vikingaskeppet Glad invigdes vid
Kungshögen intill färjeleden 1998. Vikingaled och Värmlands Vikingacenter
ej att förglömma!"- Alf Brorson

"Larsson har uppenbarligen starka känslor för färjan, den sista av Vägverkets
värmländska vägfärjor. När alla de andra ersattes av broar var det tre faktorer som
räddade den här; de kringboendes kamp, läget intill Kungshögen samt geologiska
förhållanden som skulle kräva en extremt lång och hög bro. Allt detta reds ut
grundligt. Detsamma gäller en djupt tragisk drunkningsolycka 1937 och minnet av
den i bygden. De skönlitterära delarna om en familj ger en bild av det liv som
vanligt folk levde på landsbygden under 1900-talets andra hälft." - Jan Ollars

"Gör historien levande
Det har krävt många timmar av letande i kommunala arkiv, värmländska arkiv och även tidningsarkiv - och resultatet blev en hel bok om färjans historia, med dödsolyckan som en av många händelser som den berör. - Tanken är att den ska gå att läsa både som en skönlitterär roman och en fakta-bok, och man kan välja hur man vill läsa den. Senast idag var den en gammal man med dyslexi som hörde av sig och sa att min bok var väldigt lättläst. Det blev jag mycket glad att höra!" - Marina Drake

"Högsätersfärjan över Byälven i Säffle kommun är den sista fordonsfärjan i Värmland som drivs i statlig regi. Det tar tre minuter att åka över färjan. Varje gång Annika åker över med färjan vevar hon ner rutan på sin bil.
– Undermedvetet tänker jag på händelsen med flickan. Vinter som sommar vevar jag ner rutan. Det sitter i sedan barnsben, säger hon.
På sociala medier har Annika sett att fler än hon ville veta mer om olyckan vid färjeläget.
– Då tänkte jag att jag kan ju släktforska, och det har jag gjort i 25 år, så det här tar jag reda på, säger Annika."

"Genom boken kan man nu bättre förstå vad det var som hände. Annika påpekar att färjan drogs av el. Elen kom från Stavnäs andels förening och var inte helt tillförlitlig. Den här morgonen när olyckan hände fungerade inte elen så färgkarlen fick dra för hand. Vilket slitgöra i en mycket kall vintermorgon! Boken innehåller både denna alterfiktiva berättelse (där Annika har försökt att sätta sig in i hur det var för Kerstin och hennes familj denna morgon och hur det blev). En annan berättelse är autofiktiv, (I den är Annikas egna erfarenhet er och minnen involverade). Det finns en faktadel av boken som bygger på myndigheternas protokoll och skrivelser om färjan." - Lisbeth Olausson

"En annan Säffle-kvinna som nyligen debuterat som författare är Annika Larsson. Den sista färjan över Byälven - en bygdehistoria är en bok som fungerar som både skönlitterär roman och faktabok. I händelsernas centrum står Södra Högsäters färja, som har en lång och rik historia och vars betydelse för lokalbefolkningen inte kan överskattas. Idag är den Värmlands enda fordonsfärja i statlig regi, och den minsta i Sverige. Boken är både en dokumentation över färjans historia och innehåller två kortromaner som är fiktiva men baserade på verkliga händelser." - Marina Drake.

"När ett barn dör drabbar det inte bara den närmaste familjen. Ett helt samhälle kan bli förändrat i grunden. Om det - och mycket annat - berättar debuterande författaren Annika Larsson i Den sista färjan över Byälven. På Säffle bibliotek i lördags höll hon ett föredrag om bokens uppkomst" - Marina Drake.

"Högsätersfärjan har en intressant historia men det som fick Annika Larsson att börja söka i det var en olycka där en flicka omkom 1937. Hon började leta information och det var ett stort jobb med att samla in allt underlag som behövdes för boken.
– Jag har släktforskat i 25 år så arkiv kan jag, säger Annika Larsson.
Det var under pandemin som Annikas skrivande lossnade på riktigt. Skrivandet blev ett sätt att överleva och att upprätta sociala kontakter. För det har varit ett social arbete, till sin första bok intervjuade hon runt 70 personer."