I det röda lilla huset satt katten Shnulan slokörat och funderade. Vart hade hennes Astri tagit vägen? Var hon på den där Granskogsgården eller Grannskogsgården? Shnulan lyckades aldrig lära sig skillnaden. Däremot förstod hon alltför väl skillnaden på att ha sin Astri, eller att inte ha henne. Vid samma tid satt Tor och Kerstin och hade det tråkigt på Granskogsgården. "Det har sina sidor att inte ramla av pinn", sammanfattade Tor sin belägenhet. Den gamla kroppen värkte och begränsade det mesta han ville göra. I ett sådant läge var det lätt hänt att falla till föga för bitterhet och hätskhet. Tor gjorde ändå sitt bästa för att inte bli som surgubben Axel, som gick omkring och muttrade okvädningsord i korridorerna. Kerstin for särskilt illa av Axels svada, men med sitt dåliga minne glömde hon, tack och lov, oftast bort hans påhopp. Huschefen Emmy hade fullt bestyr med att hitta ett boende för både Astri och Shnulan, men en Shnula visade sig vara mångt mer svårplacerad än man kunde ana. Hade inte Astris Grannfru tagit sig an den lilla varelsen, så hade den här historien sannolikt inte kommit till.
Detta är en bok om äldreboendet Granskogsgården. Om en Shnula, om de boende och om de som arbetar där. En skildring av arbetsglädje och bekymmer. Om vårdtagare som lever i över hundra år, och om de som faller ifrån långt mycket tidigare. Berättelsen är fiktiv, men kan ändock betraktas som en realistisk skildring av våra dagars äldrevård.
Rie kom till världen 1963, på tredje våningen i centrala Köpenhamn. Här gick hon på dagis, stoppade pärlor i näsan, hoppade hage och var som ett vanligt barn. Namnet Ester-Marie fick hon efter sin mormor och farmor. Det kortades dock raskt ned till två stavelser. När Rie var fyra år, dog hennes pappa och hennes mamma träffade en ny man. Lagom till skolstarten flyttade familjen till Sverige och hon började småskolan i sydöstra Småland. Hon läste vidare till undersköterska och arbetade bland annat i hemtjänsten, på servicehus, daglig verksamhet, vårdcentral och inom psykiatrin. Senare studerade hon åldrandet; gerontologi, geriatrik, geropsykiatri samt ledarskap och jobbade som enhetschef, mestadels inom äldreomsorgen, men ansvarade en tid även för LSS-boenden. Rie var tidigt engagerad i både djurs och människors rättigheter, jämte fördelningspolitik och miljöfrågor. Hon har alltid bemödat sig om att ge alla ett respektfullt bemötande. Ord har ständigt fascinerat henne, så förutom arbete och familj, har politik, "pysslande" och skrivande tävlat om hennes gunst. Ett dubbelt diskbråck, jämte bindvävssjukdomen Ehlers Danlos syndrom och därpå en utmattningsdepression, förändrade livet. Nu var det motigt i både kropp och knopp, som hon själv uttrycker det. Rie slutade gradvis att yrkesarbeta. Det var en svår omställning, detta att vilja men inte kunna. Hon tränade och promenerade för att bygga upp sin styrka, men ofta tog värken överhand. Det var då hon började skriva på allvar. Om sina erfarenheter inom äldreomsorgen, om kärleken till sina katter, till de tre barnen och till maken. Om livets orättvisor och hoppet om ett öppnare samhälle. År 2022 drabbades hon av ännu en prövning. Nu i form av en Alzheimerdiagnos. Skrivandet utvecklades till att skildra förloppet ur ett inifrånperspektiv. Hon ger oss inblick i den nya vardagen, ensam tillsammans med den gnagande rädslan över ett trilskande minne. Hon skildrar små fadäser och tillkortakommanden galant med både svart humor och självironi, men de riktigt svåra stunderna får också sin plats. Rie ger livet mening - i generösa och läsvärda meningar. "Så länge det är givande - åtminstone hälften av tiden - så vill jag vara med!" säger hon.
Det finns inga presskommentarer tillgängliga just nu.