Mediokersamhället och aristotelisk balansteori

Denna bok presenterar aristotelisk balansteori (ABT), ett sociologiskt och socio-etiskt försök att systematisera frågan om det goda livet, mänsklig blomstring och samhällelig styrning. ABT utvecklas här som ett heuristiskt försök till stor teori som potentiellt kan verka som en federation för sociologisk forskning. Med inspiration från Aristoteles dygdetik, men med begreppsapparat hämtad från sociologisk teori och samhällsvetenskaplig forskning, sätter ABT balans i centrum som analytiskt verktyg. Människan förstås som en balanserande varelse, ställd inför återkommande avvägningar mellan olika värden, praktiker, orienteringar och styrformer på mikro-, meso- och makronivå.
Boken gör anspråk på flera bidrag. Den försöker utveckla balans som ett övergripande sociologiskt analysverktyg, bygga en mer integrativ grund för teoribildning inom sociologin, återcentrera det moraliska i förståelsen av mänsklig handling och formulera en systematiserad sociologi om det goda livet. Därtill introduceras begrepp som balansdimensioner, felbalanser, eudaimonibalanserande och balansbruksvärde, samtidigt som ABT också föreslås som ett metodologiskt verktyg för att analysera sociala fenomen.
I bokens andra huvudspår appliceras ABT på moderniteten och samtiden. Resultatet är begreppet mediokersamhället, som används för att beskriva en social ordning präglad av samverkande obalanser i ett stort antal dimensioner. Mediokersamhället betecknar inte ett monstruöst samhälle, utan ett moraliskt mediokert samhälle: ett samhälle som rymmer verkliga godheter men som samtidigt hindrar människor, institutioner och offentligheter från att nå högre former av balans, omdöme och medborgarskap.
Utifrån detta analyseras bland annat offentlighet, ekonomi, arbete, kultur, utbildning, forskning, ideologier, styrformer och artificiell intelligens. Boken argumenterar för att dessa sfärer bättre kan förstås om de betraktas som delar av ett blandstyre där olika praktiker, institutioner och värden samverkar, konkurrerar och ibland korrigerar varandra. ABT används därmed både som diagnosverktyg och som ett försök att formulera ett mer integrativt språk för att förstå samtidens sociala, moraliska och politiska problem.