Det var för några år sedan som jag första gången hörde uttrycket länningar. Här har alltså suffixet länning, i en storstadskontext, ombildats till ett subjekt, med den ungefärliga betydelsen de där andra, dom som inte är härifrån och de som är lite offside.
De här bilderna och texterna är en hyllning till det som blev kvar och det som finns kvar. Till miljön som vi alla vill bevara. Till det lilla, i det stora, till oss och till alla de andra.
Kameran har varit min följeslagare sedan mitten av 1970-talet. Initialt som inspirationskälla till en entusiastisk amatör, sedermera ett verktyg som pressfotograf, journalist och informatör. Nu när den inte är en del av den dagliga försörjningen har den lockat mig tillbaka till ungdomens skaparglädje.
De korta texterna är en lek med dagstidningsjournalistikens bildtexter, där jag använder hybridformen proesi (prosa och fri vers).
Det finns inga presskommentarer tillgängliga just nu.