Kontroll

Det börjar som en spännande deckare. Tvååriga Nora hittas död i badkaret och ensamma med henne vid händelsen
var storasystern Elin, fem år, och pappans sambo Camilla, som blir misstänkt för att ha dödat Nora när det visar sig
att barnet inte har omkommit av en olyckshändelse. [...] Ulla Bolinder skriver väl och trovärdigt. Hon har tidigare
gett ut flera deckare där hon använder sig av tekniken med fiktiva intervjuer och förhör för att föra handlingen
framåt. Det är ett intressant grepp, men tyvärr drar de många ganska långrandiga kringberättelserna intresset från
huvudintrigen och eftersom läsaren redan från början tror sig förstå vad som har hänt, försvinner mycket av
spänningsmomentet.

Ulla Bolinder har inte fått den uppskattning hon förtjänar. Det här är hennes trettonde roman och hon fortsätter träget att skriva på sitt eget sätt. Hon har en berättarteknik som ingen annan. En teknik som gör varje bokstav, varje ord och varje mening mer autentisk än om det hade varit en ren dokumentär.

Hon använder sig av utskrivna förhör, av domstolsdokument och av berättelser från många av de inblandade i intrigen, även från de med ganska marginella roller. Av det får man ett intryck av att detta har hänt och att läsaren själv sitter på första bänk på skådeplatsen. Skickligt är bara förnamnet. Ändå tvingas författaren att ge ut på mindre och print on demand-förlag. Kanske har hon valt det själv, jag vet inte, men jag tycker hon är värd en chans hos de mer etablerade utgivarna.

Den här boken kan läsas som en dokumentär, som en kriminalroman, som en relationshistoria eller som en beskrivning av psykopati. Det ligger helt hos läsaren. I alla händelse är det en hemsk historia som rullas upp. Det är det alltid när små barn drabbas av blint våld.

Lilla Nora hittas död under vattenytan i badkaret av sin storasyster Ellen. Barnen är moderlösa och pappan är inte hemma. Styvmamman Camilla blir därför misstänkt och förnekar brott. Kan det i själva verket vara Ellen som har begått det oförlåtliga, ett barn som mördar sitt syskon?

Många vittnesmål får vi läsa ordagrant. Speciellt de med storasystern är gripande och ger läsaren kalla kårar. Vad är sant och vad är inte? Vad är småbarnsfantasier? Eller är Camilla så infernaliskt skicklig att dupera sin omgivning? Jag kan naturligtvis inte avslöja något (spoilervarning).

Släktingar, grannar, arbetskamrater och före detta partners får i egna ord beskriva hur de tycker och känner. Likaså poliser och ambulansmän. Det ger fler infallsvinklar och ytterligare spänning åt berättelsen. Ska man kritisera något är det att boken är lite för lång, vissa vittnesmål känns som upprepningar.

På det hela taget är Ulla Bolinder en udda fågel i författarskrået. Hon skriver helt unikt, som ingen annan, och hon gör det förbaskat bra. Varför får man inte läsa fler lovord och artiklar om hennes böcker?