Vad händer när kroppen säger stopp men hjärnan fortfarande jagar perfektion? När vardagen blir en ständig kamp- där svälten blir en hobby- ett sätt att överleva, men ändå tvärtom. Med en sen ADHD-diagnos som kastar tankar och känslor åt alla håll, där impulser ofta landar i ånger, växer också kampen för självrespekt. Att våga be om hjälp. Att våga vilja leva.
Detta är en historia om sår, ånger, anorexi, utanförskap och längtan efter den eviga vilan, men också om försöket att hitta tillbaka, och allt som händer däremellan. En rå, hudnära skildring av psykisk ohälsa ur ett ungdomsperspektiv, där varje tanke är verklig och varje känsla ligger precis under huden.
Jag heter Natalie Lundin, 18 år och går sista året på gymnasiet. Jag skriver den här boken för att jag själv saknade någon i min egen ålder att känna igen mig i, för att forskare och vuxna inte kan tala för oss. Vi som lever det vet bäst.
Jag, Natalie Lundin, författare till denna bok, är en tjej som går sista året på gymnasiet och är 18 år gammal. Jag har ofta saknat någon ung att spegla mig i, någon som varit med om liknande upplevelser som jag själv. Jag har kämpat, och kämpar fortfarande, med bland annat anorexi. Genom mina tuffaste år har jag haft äldre personer som stöttat mig, men den där storasystern som gått igenom samma sak som jag, henne mötte jag aldrig, och hennes berättelse nådde mig aldrig.
Jag brinner för psykisk hälsa, samtidigt som jag själv har brottats med min, och fortfarande gör. Jag bor i Linköping och går samhällsprogrammet på JENSEN gymnasium, samtidigt som jag arbetar på Lanemo Konditori och Studieförbundet Vuxenskolan.
Det finns inga presskommentarer tillgängliga just nu.