Duktighetens paradox och välviljans kollektiva vanmakt

Denna bok är en idéhistorisk och samhällskritisk analys av vad som händer när välvilja blir till struktur, när affekt ersätter rättsstat och när moralism tränger undan begreppslig stringens.
I centrum står den svenska skolans förvandling från bildningsinstitution till administrativt kontrollsystem. Betygsreformer, diagnosexplosioner och trygghetsmål framstår som lösningar, men fungerar i praktiken som förstärkningar av ett system som har tappat sin grund. Bakom varje åtgärd skymtar en moralistisk logik där syftet inte är att förstå eller förbättra, utan att legitimera.
Boken introducerar också en distinktion mellan två kognitiva stilar, en neurotisk och en autistisk, som inte utgår från funktionsnedsättning, utan från hur olika människor förhåller sig till osäkerhet, lojalitet och tänkandets form. Här föds en postautistisk epistemologi, där begreppens integritet ges företräde framför affektens självbekräftelse.
Detta är inte en lösningsorienterad manual. Det är ett försök att omförhandla själva ramen för vad som får räknas som kunskap, rättvisa och ansvar i ett samhälle som tappat orienteringen. En bok för dig som vill förstå varför skolan ser ut som den gör och varför så få vågar säga det högt.