Ett slag för det spruckna, det hela och allting däremellan. Ambivalensen inför en värld som vibrerar av liv, men faller sönder. Går det att vara nöjd med hur allting är, men jävligt förbannad på samma gång?
Kamplusten paras med en sorts mild sorg, i denna egensinniga diktsamling av Johan Schöblom. En serie av flödande andetag i väntan på apokalypsen, och en dröm om att avvärja den. Ett skavt, fuktskadat, halvt komposterat men likväl glödande vykort. En suggestiv Elegi över en trasig natur, och oss som befolkar den.
Johan Schöblom är poet och allkonstnär som bor i den kreativa lilla byn Uddebo i Västra Götaland. Han undersöker sin kropp. Om den vore en ubåt på 400 meters djup skulle det vara livsviktigt att veta hur, och framför allt att, den fungerar. Han undersöker sina egna och andras lager av drivkrafter och förhoppningar. Varför gör vi som vi gör, mot varandra och Jorden? Vare sej det är uttryck av kärlek eller destruktivitet. Om Jorden var en ubåt på 400 meters djup skulle det vara livsviktigt att veta hur, och framför allt att, den fungerar.
I sitt utforskande använder Johan förutom ord, olika dans- och improvisationsformer tex. Butoh och improviserad performance. Mun, ögon, öron, händer, fötter, trasiga helgonstatyer, eld m.m. Han har börjat utforska möjligheten att smälta samman miljötänkande/aktivism och olika typer av improvisation. Projektet kallas för"Nytt språk", men i praktiken är det nästan ordlöst. Mycket spännande!
Det finns inga presskommentarer tillgängliga just nu.